Om

Ingen info ännu.

Presentation

Senaste inlägg

Lite om grundkänning...

 

Efter att varit sjöman under många år där jag även seglade på finlandstrafiken under 60–70 talet tänker jag på idag hur det var på min tid och hur det är idag. Detta med anledning av Finlandsfärjan Amorellas grundkörning HÄR 

  Färjor och fartyg gick på grund även då. Ser man till hur frekvent trafiken är idag så är olyckorna få. Allt i hand med modern navigeringsutrustning samtidigt som man även har hårda regelverk som styr både nykterhet och disciplin om bord mer idag än på min tid.  Finlandstrafiken klassas av sjövetare som ett av världens mest svårnavigerade farleder. Vill med detta ge de som kör fartygen och arbetar där en eloge för arbetet de utför vilket de gör på ett beundransvärt sätt  och som jag kan konstatera som ålänning då jag tar mig en tur med fartygen. Detta för att besöka Åland lika som jag även tar mig en kryss för att koppla av och där känna att mina sjö ben får vandra på ett fartygsdäck viket jag gjorde i över tjugo år då detta begav sig.

När det gäller om och hur det är ombord och vad som sker på bryggan där man navigera fartygen är jag väl insatt i hur detta går till. I många timmar stod jag själv bakom rodret som rorgängare genom farlederna till både Finland och Sverige. Min uppgift som matros var att styra fartyget efter de anvisningar jag erhöll av ansvariga befäl ombord på bryggan. Normalt styrde man efter en gyrokompass där man fick order om en kurs man skulle hålla tills befälet ändrade kursen. Idag tänker jag tillbaka på om hur jag var med om några incidenter där jag själv stod och styrde fartyg i farleden mellan Finland och Sverige som kunde ha resulterat i samma öde som bilfärjan Amorella råkade ut för.  

Kommer nogsamt ihåg vad som hände ombord dagen då jag styrde genom ett smalt sund ombord i ss Svea jarl och hur fartyget helt plötsligt drog iväg åt babord mot en ö vi skulle passera men som fartyget helt plötsligt var på väg mot. Instinktivt reagerade jag med att lägga rodret hårt åt styrbord vilket resulterade i att Svea Jarl återkom till kursen jag skulle hålla den på. Befälen på bryggan såg vad som höll på att hända men konstaterade att jag hade regerat omgående instinktivt då jag såg hur kompassen började snurra iväg samtidigt som jag såg hur stäven var på väg mot land.

Orsaken till det hela var att fartyget hade för hög fart genom sundet vilket resulterade i att det uppstod ett sug i fartygets köl. Diskussionen tog fart bland befälen då de konstaterat att de borde ha dragit ned på farten. Om samma fenomen uppstod ombord i Amorella vill jag låta var osagt. Kan ändå konstatera att detta har hänt fartyget en gång tidigare. Korta hamntider. Snäva marginaler för att hålla tidtabellen är frekvent på Åbolinjen. En före detta finlandskeppare har deklarerat detta som vetskap då även han råkat ut för samma fenomen i samma sund som Amorella seglade sig igenom. Orsaken kan ha varit för hög fart i en grund farled som sköt undan vattnet så fartyget stötte i sjögrundets botten som består av berg.

När det gäller i övrigt om hur det går till ombord på fartygens bryggor har jag sett och vet en hel del om. Uppe på bryggan tillsammans med mänskligt agerande infinner sig rent slentrianmässiga dagar då man kör samma rutt dag ut och dag in. Ofta kommer vanemässighet och annat in i bilden då allt går sin gilla gång utan att något händer.  

Allt om hur det kan gå har jag själv erfarit jag även i samma farled mellan Mariehamn och Stockholm. Då arbetade jag i ett fartyg som gjorde så kallade dags kryssningar där man åkte från Stockholm på morgonen och var tillbaka till Stockholm på kvällen.

Vid återresan över Ålands hav stod jag min sedvanlige timme bakom rodret på ms. Marina på väg i Furusundleden mot Stockholm. Då många timmar bakom rodret gjorde att jag lärt mig känna igen prickar och bojar vi skulle manövrera genom i farleden såg jag hur vi kom innanför en prick där vi borde ha ändrat kursen vilket lotsstyrmanen som hade ansvaret för skulle ha meddelat mig för att därmed göra en kursändring. 

Då jag konstaterade att vi var på ut ur farleden vände jag mig mot karthytten där befälen stod och hade ett samtal de var inne i vilket gjorde att de glömde helt bort fartygets navigering. Hög i rösten skrek jag om vi inte skulle ändra kurs. Ut till bryggans fönster kom de båda farande där de kunde konstatera att vi var på väg upp på land med full far. Ordern jag fick var jag beredd på. Hårt babord skrek befälet. ms Marina lade sig på sidan med en kraftig lutning så tallrikar och glas flög all sin väg i restaurangen och i barerna ombord. In på bryggan kom fartygets skeppare med ilsken min där han spände blicken i mig för att konstatera vem som styrde. Märkbart såg han syndabocken bakom rodret. Då han efter en stund fick klart för sig vad som hade hänt lugnade allt ned sig. Här är en bild från ms Marinas brygga där jag var med och räddade ett fartyg som kunde fått stora rubriker om en grundkörning som kunde ha hänt men som inte hände.

När vi kom till Stockholm blev jag uppkallad till fartygets högste. Då jag mötte honom i hyttdörren till hans kabin höll han en flaska fint brännvin i handen. Tack Luma. Det gjorde du bra sade han samtidigt som jag kände att livet för honom denna kväll nog var ganska så befriande då han hade fått klart för sig vad som kunde ha hänt med hans fartyg. 

Bra agerat sade han medan jag tackade och tog tag i flaskan av fint märke. Chivas Regal rensade strupen. Luma lampan var en hjälte hela kvällen...

 


 

 

Mer om sjöfart och mina böcker på min hemsida... www.lumme.info

Just de...

 

Sociala medier är idag ett måste för många. Människan måste alltid bekräfta sig själv på ett eller annat vis. De sociala medierna som Facebook och övriga gör att människan träffas på annat sätt än tidigare. Att det mesta är fiktivt då mänsklig kontakt människor mellan ställs åt sidan. Sterilt och fånigt blir det mesta samtidigt som även lögner hat och annat syns på ett sätt som ofta visar den sämsta sidan hos människan där självbekräftelsen är central på ett sätt som ofta är lika mycket fördummande.

Själv är jag en av dem. Försöker ändå hålla en distans för att inte stöta mig med någon. Mitt sägande är att jag försöker beskriva en verklighet jag befinner mig i och som jag gillar samtidigt som jag visar på att där jag befinner mig är en plats jag trivs på. Gärna berättar jag om vad jag gillar och inte gillar och då i sak utan att hitta på fel hos personer. Ändå så händer det att man får ovett. Ofta med osakliga argument med personliga påhopp som pekar på att den som har annat att säga måste bekräfta den egna klokheten medan mitt veto rent ut sagt pekar åt helvetet.

Vad jag själv ändå försöker hålla mig till är att jag inte bryr mig särskilt. Håller en viss dialog tills allt börjar gå över styr. Tystnaden ofta är det bästa försvar samtidigt som man vunnit egen värdighet gentemot någon som därmed inget mer har att hämta för att nedvärdera den andres argument.

Själv är jag en förtroendevald inne i den representativa demokrati jag befinner mig i. Där jag ska företräda mina medmänniskor genom den politik jag anser vara det enda rätta som individ och människa. I det senaste valet blev jag återvald för en femte mandatperiod i kommunpolitiken att genom min röst säga vad mitt parti Socialdemokraterna vill genomföra och förändra. Själv kan jag konstatera att skillnader inom politiken gör att ofta och mycket finns många förtroendevalda ute i sociala medier och där säger vad de tycker och tänker. Ofta utan respekt till de partier man inte sympatisera med. Lika kan jag även konstatera att förtroendevalda personer identifierar sig själva genom den partitillhörighet de befinner sig i med att kränka och nedvärdera andra partier. Detta gör mig illa tills mods då framträdandet blir till ett ego där personligt tyckande kommer i första hand samtidigt som man gör kränkande tillmälen för att framhärda både sig själv och det egna partiet som det enda unikum i världen. Osmakligt är det att framhärda sitt eget parti som det enda rätta med att nedvärdera ett annat parti. Gör man detta visar man ingen respekt för vad väljaren har sagt lika lite som man visar respekt för att vi tycker olika.

Vad det handlar om är att som förtroendevald politiker representerar man alla. Även dem som tycker olika. Visar man att ute i sociala medier att man där kan säga vad man vill visar man samtidigt att den respekt man ska ge till alla ger man inte till dem som tycker olika. Väljer man att osakligt sparka på dem man ogillar samtidigt som man letar efter historiska fel ute i sociala medier klär man av sig själv utan att egentligen veta vad ett förtroendevalt uppdrag utgår i och varför man sitter där.

 En uppmaning till dem som inte ser skillnader som förtroendevald gentemot vad man säger i sociala medier är att de borde tänka om och göra något annat. Visar man inte respekt fullt ut för de som tycker olika har man klätt av sig själv i förtroendet att förvalta alla medborgarens förtroende och inte vad man själv hävdar ute i sociala medier. Då borde man fråga sig själv om man är den rätta i att framföra medborgarens frågor. Om inte tycker jag att man ska göra något annat om man inte vet vad ordet förtroendevald innebär. Ser man inte skillnader om vad man säger i sociala medier gentemot det öppna politiska rummet ska man göra något annat. Varför inte "Stand Upp". Arenaljuset där borde passa bättre än i den politiska arenan…

 

 

Mina böcker. 

Tiden i Ryssland präglas åter av Sovjetdiktaturen...

 

Man blir ju både arg och förbannad över hur man i Ryssland idag åter visar på hur man var som land under Sovjet tiden. Deras president Putin kommer från dåtidens anda där han bedriver samma diktatur som då med skillnaden att nu gömmer han sig bakom en fasad av en demokrati som stinker på samma sätt som då Sovjetstaten tystade kritiker som Putin och hans gäng gör idag. I Sovjet forslades dom till arbetsläger vilket de även gör idag. Nutidens metod är ännu mer raffinerad. Idag tar man livet av de som opponera sig då man mördar dem genom att ge dem gift som de sedan långsamt avlider av.

Själv har jag upplevt sovjetstatens samhälle under tiden tid jag besökte Sovjet från Svarta havet i söder till norra ishavets Arkhangelsk i norr. I Svarta havet i en stad vid namn Tuapse höll jag på och bli ihjälslagen som sextonåring då jag ganska så berusad gick och skrek på gatorna om att jag inte gillade diktatururen då jag inte fick ge utryck för västerländsk ideologi om, rätt visa och sanning. Minns ännu idag hur allt genomsyrades av rädsla och tysthet från befolkningen. Då jag några år efteråt besökte den förra finska staden Viborg var jag där samma dag man avsatte Nikita Chrusjtjov med nya politruker. Vid besök på en sjömansklubb för västerlänningar hade man tagit ned ett stort porträtt av honom En ljus fläck på väggen markerade tomheten på väggen. När jag frågade om anledningen vinkade man avvärjande med handen mot munnen att frågan jag ställde svarade man med tystnad. En tryckande tystnad lägrade sig i lokalen samtidigt som jag förstod att jag skulle hålla käften annars kunde gå lika en gång till för mig som det gjorde i Svarta havet. 


 Med detta gick vi tillbaka ombord till fartyget genom två gallerförsedda stängsel där det stod militärer och kollade upp att vi hade ett landgångs pass som de hade försett oss med för att överhuvudtaget gå iland och röra på benen efter en lång sjöresa. Vid kajen där fartyget låg stod det en militär vid landgången kamouflerad med en militär i fören vid fartyget lika som det stod en vid aktern av fartyget. Allt för att inge sovjetmedborgare skulle ta sig ombord och rymma till väst. En kulspruta markerade allvaret med pipan pekande mot den man stod framför. Den ultimata genomsökningen av fartyget skedde sedan då vi skulle lämna kajen för att segla ut till västvärldens demokrati som vi sedan även kunde skåda skillnaden i då vi under natten kunde se hur strålkastare lyste upp den sovjetiska kusten för att ingen heller skulle ta sig ifrån landet vare sig med båt eller att simma från diktaturen.

 


Sovjetstatens ideologi visar sig åter med Putin som ledare. Uppväxt och präglad av samma tid då jag var ung styr han Ryssland idag med att mörda dem som öppet kritisera honom. Tiden är åter den samma. Satans mördare myntade Palme. Jag är benägen att hålla med honom i varje bokstav.

Om mina besök i Sovjet som ung sjöman kan man läsa i romanen om Tvivlaren...

  


En analys i höstens timme...


Världen består av människor som mest tänker på sig själva som oftast. Människans bästa vän är individen man själv är oavsett vilken hatt eller mössa man bär på skallen. Ofta och mycket får man till sig från media om hur orättvisorna formaliseras ute i världen där vi själva går omkring och har det bra samtidigt som vi gnäller över tillvaron och vill ha det ännu bättre. Egoisten visar sig synligt i hur några få äger alla världens tillgångar. Fördelningen är att människor svälter medan det ute i stora delar av världen finns ett överflöd av mat som kastas för att man var mätt innan man ätit upp vad man satt fram på tallriken.

Vad jag skriver här är det säkerligen någon som har åsikter om. Vedertaget hos de flesta är att de som inte arbetar ska inte heller äta. Att den industriella världen till stora delar tar från fattiga länder vad de har samtidigt som befolkningen i landet där man tar deras tillgångar svälter är inget någon man ordar om. Vad det handlar om är att allt är ett faktum som ingår i den gängse världsordning vi hyllar för att själva ha de bra.

I Sverige visar vi en humanism med egoismens förtecken lika som ute i övriga världen. Samtidigt som människor flyr från krig och elände där de utplånas från jordens yta på flykt till ett drägligt liv stänger länder sina gränser på ett sätt som visar i hur mycket man kan och vill dela med oss av vårt eget värde. I Sverige har vi det gott och mår bra. Vårt värderande utgår i att vi ska ha överflöd på vår talrik. Vi delar inte med oss om vi ser att vad vi har naggas i kanten. Där sätter vi gränsen. Människan har alltid skott sig på andra samtidigt som man säger att vi måste dela med oss. Ofta är det de som har pengar att dela med sig som inte ger en spänn samtidig som de vill att övriga ska ge. Mest höjer de sina löner samtidigt som de förespråkar att de som inte har ska äga ännu mindre.

Fördelningen av värdens rikedomar kan ses i hur den som äter sig sjuk äter sig själv in i en sjukdom som sedan gör att livet avslutas fortare än vad man själv anar. Corona viruset har visat nakenheten i hur svaga vi är. Nu ska vi börja om säger man. Lögnen visar sig i all sin prakt då man samtidigt ser hur överflödet som florerar i grunden späder på ojämlikheten människor mellan.

 När ska allt avslutas kan man undra? Människan lär sig aldrig. Frågan är när domedagen kommer? Själv kan jag ana att den inte är allt för avlägsen. Ett nytt virus kanske sätter punkt? Själv kommer jag kanske med tacksamhet att slippa uppleva eländet. Finns en hel del i vad några kloka sagt. Människan upprepar sig alltid. Frågan är, när nästa upprepning kommer.

 

Som i en spegel...

 

Fattigdomens prägel speglar sig ibland i både minne och tid mer än man själv tänker sig. Hur min fader växte upp och hans levnad är en resa som jag inte har haft en tanke på under mina sjuttiofyra år här på jorden men som nu är nedskriven i boken om honom. Berättelsen är om en fader jag aldrig fick lära känna tillsammans med livet han fick på Åland.

När man skriver om platser och öden ska man besöka objektet och formalisera sig in i platsens mystik och historia. Efter att gjort ett besök till fattigstugan där min faders moder levde i under många år kände jag hur det sociala arvet mer än någonsin strömmade genom kroppen på mig. Mitt eget öde som barnhems hjon på Åland har jag beskrivit. Att min fader och hans föräldrar hade ett liv som ligger väldigt nära vad jag själv fick uppleva som barn är en historia jag berättar om i den nya romanen om Olle. Fattighus och elände ligger här nära i tiden.

Huset här på bilden är fattigstugan som sedan rasade ihop rutten som den var. När jag sparkade på marken där huset hade stått såg jag en stekpanna hur den rostigt visade sitt ansikte mot mig. På något sätt kände jag hur den frågade mig om jag mindes hur farmor stekte plättar i pannan som jag sedan åt upp tillsammans med jordgubbssylt som jag aldrig fick på barnhemsanstalten. Märkligt att jag efter 65 år skulle hitta en stekpanna som historiskt idag har en stor betydelse om mitt eget sociala arv. Jag tog hem de delar jag hittade i grushögen där huset idag är minnet av en stuga där jag själv fanns ett antal gånger inne i.

Lummes Vanmakt berör... 

Mer om Olle...

 

Äldre inlägg